Jag klarade av 1 veckas arbete 40 % + nästan 2 dagar ordinarie tid...Inte mycket  Denna gång brakade jag totalt,,,som ett korthus ungefär...Känner mig totalt slut   

Jag har världens bästa arbetskamrater, som stöttar & lyssnar. TACK till er!!! Men det är ingen lyckad kombination just nu att arbeta med barn. Jag som ÄLSKAR barn (i vanliga fall i alla fall...) tycker just nu attde äter upp mig. Ångesten sköljer över mig som ett stort mörkt moln som kramar ur mig allt syre. Allt jag hör är.........   

J fick sova hos sin farmor & farfar igår...får se hur det går idag. Håller han igång för mkt frå han snällt sova där inatt igen.
Ni som inte känner mig kanske undrar om jag inte älskar mitt barn..men det gör jag. över allt annat älskar jag denna "lilla" kille. Det är därför jag kämpar! Kämpar för att han ska få rätt hjälp, kämpar för att alla instanser vi är beroende av ska förstå, kämpar för att få mig själv att först..Men det är INTE lätt!!!! Har under hela J´s uppväxt fåt höra att det kulminerar i tonåren, men har inte riktigt förstått HUR illa det verkligen skulle bli.Det finns väl inte en normal männsika som FRIVILLIGT lämnar bort sitt barn!?!!?!?? Detta är inget VAL...Detta är något jag MÅSTE göra för att J ska få chansen till ett framtid. En meningsfull framtid...Men det gnager sönder mig